Stenen i handen på den starke
Stenen i handen på den starke
Av Fredrik Reinfeldt, Per Schlingmann, Peter Samuelsson och Cecilia Widegren
”Stenen i handen på den starke” granskar och kritiserar den civila olydnaden – vare sig den kommer från vänster eller höger. Författarna söker svaret på varför dagens unga inte upplever demokratin som viktig, som något att värna om och kämpa för.
Stenen i handen på den starke
Av Fredrik Reinfeldt, Per Schlingmann, Peter Samuelsson och Cecilia Widegren
”Stenen i handen på den starke” granskar och kritiserar den civila olydnaden – vare sig den kommer från vänster eller höger. Vilka förändringar har skett i synen på demokratin? Författarna söker svaret på varför dagens unga inte upplever demokratin som viktig, som något att värna om och kämpa för.
För den unga post-materialistiska generationen är behovet att synas oerhört viktigt. Samtidigt så inspirerar massmedierna genom sin nyhetsvärdering till aktioner. Ett ockuperat hus eller en kastad sten betraktas av många endast som ett inlägg i debatten och inte som de allvarliga brott de i själva verket är. Då demokratin ses som självfallen betraktas inte civil olydnad som något hot. Men den ökade användningen av civil olydnad och utomparlamentarism är ett första tecken på att demokratin är hotad.
Det är nödvändigt med en diskussion om demokratin i vår tid och vart vi är på väg. Hur kan man göra demokratin intressant för unga människor? Resonemanget inriktar sig dels på moderniseringen av partipolitiken, dels på mediernas inflytande och dess okritiska granskning av civil olydnad som fungerar som en grogrund för civil olydnad.
ISBN 91-86194-14-3
Nyköping, AWJ-Kunskapsförlaget, 1995
För Dig som är nyfiken och redan nu vill läsa första kapitlet.
Här följer det.
FÖRORD
Herbert Tingsten sade en gång att varje generation måste vinnas för demokratin. Den tillagande närvaron av civil olydnad är ett symptom på att detta jobb inte är tillräckligt väl utfört i den post-materialistiska generationen.
Ungdomsgenerationen tar demokratin för given. De har aldrig upplevt något annat och kan inte heller tänka sig demokratin som hotad. När en sten kastas eller ett hus ockuperas uppfattas det som ett inlägg i debatten och inte som ett olaga våldsdåd. Eftersom demokratin uppfattas som självklar upplevs utomparlamentarism och civil olydnad inte som något hot.
I själva verket hotar den civila olydnaden demokratin. För oss som politiskt aktiva leder detta till flera slutsatser. Vi måste initiera en diskussion om demokratin och vart vi är på väg.
Vi uppmärksammar problemen, men kan däremot inte leverera någon fullständig lösning på hur utrymmet för civil olydnad kan minskas och demokratin åter göras attraktiv och intressant för de unga.
Vi har däremot nått två slutsatser framför andra. Den ena riktar sig mot oss själva. Partipolitiken och dess arbetsformer måste moderniseras, öppnas upp och göras med attraktiv. Den andra riktar sig mot media. Livsluften för de grupper som sysslar med civil olydnad är mediernas okritiska och omfattande rapportering.
Ett stort tack till Gösta Bohman och Gun Hellsvik för inspirerande råd och vägledning.
Stockholm 1 maj 1995
Fredrik Reinfeldt
Per Schlingmann
Peter Samuelsson
Cecilia Widegren
KAPITEL ETT
30 november 1994
Det var dags för 1994 års mörkaste dag, den 30 november. Sedan flera år tillbaka förknippas denna dag i Sverige med våldsamheter och motsättningar. Karl XII:s dödsdag har på grund av detta kommit att bli en påminnelse om närvaron av rasism även i Sverige. Det har blivit en dag då oftast mycket överförfriskade skinheads i grupper dragit fram genom landets städer och spridit skräck, våld och vandalism omkring sig.
Den massmediala uppladdningen inför 30:e november har varit mycket omfattande varje år. Det har börjat flera veckor före själva dagen med reportage och färggranna beskrivningar av polisens förberedelser. Vanliga medborgare har uppmanats att stanna hemma, för att undvika konfrontation med de våldsamma rasisterna. Det massmediala intresset och erfarenheter av tidigare års händelser bygger varje år upp en förväntansbild. Väl framme den 30:e ligger stämningen tät över de svenska städerna, inte minst i Stockholm och Lund. Detta gällde även inramningen av 1994 års 30:e november. Men där upphör likheterna med tidigare år.
Det hade börjat som tidigare år med diskussioner kring det riktiga i att polisen utfärdade mötestillstånd den 30:e för rasistiska och främlingsfientliga grupper. Sedan kom beskedet från de ledande krafterna i Sverigedemokraterna, det största främlingsfientliga partiet som brukar anordna manifestationer den 30:e, att de avsåg att stanna hemma detta år. Det skulle inte bli något. Hade detta varit hela sanningen om den 30:e november, att våldet denna dag alltid uppträder strikt proportionellt till närvaron av rasister, då hade historien slutat här.
Istället lät de självutnämnda så kallade anti-rasisterna meddela att de trots beskedet från sina antagonister avsåg att manifestera mot rasismen den 30:e november. Om inte för något annat så bara för att motverka risken att rasisterna skulle ändra sig. Detta vet det återkommande argumentet som användes. Det har sin särskilda förhistoria.
Olika anti-rasistiska grupperingar har i flera år motdemonstrerat den 30:e november. Dessa anti-grupper har oftast antalsmässigt varit mycket större än de samlade rasisternas skara. De har varje år visat upp samma våldsinriktade framtoning som rasisterna själva, i anti-rasisternas fall lika ofta riktat mot polisen som mot rasisterna. Argumentet har varit att de försvarat yttrandefriheten och i förlängningen hela demokratin. Anti-rasisterna har menat att om någon åsikt som folk i gemen anser avskyvärd tillåts att uttalas offentligt så hotar det bara genom att sägas våra demokratiska ideal.
Anti-rasisterna brukar också säga att de försvarar sig mot det rasistiska våldet – via användandet av eget våld. Anledningen till att polisen ofta angrips är att de i anti-rasisternas ögon ofta påstås vara på samma sida som rasisterna. Rätten att peka ut våldsverkare ligger alltså helt i händerna på dessa anti-rasister, och då får hela yrkesgrupper klä skott för anklagelser om att framkalla våld. Ett våld de alltså bekämpar med eget kraftigare våld. Allt i demokratins namn.
Motdemonstranterna samlar i sina led de mest revolutionära och våldsinriktade vänsterelement som finns i Sverige. Här finns folk från olika kommunistiska organisationer, till exempel Ung vänster och Offensiv, men också diverse invandrarsammanslutningar. Den 30:e november har blivit en mobiliseringsdag för dessa element. En dag då de kan värva nya aktivister och hoppas på att få den yttersta vänsterns viktigaste argument för sin samhällsomstörtande syn underbyggd. De menar att vi lever i en polisstat, en form av diktatur, och att det våld polisen använder är olagligt. Den som lever i en diktatur av vårt sort (kapitalistisk, som till skillnad från de kommunistiska som aldrig sägs ha skadat någon) menar de har rätt att gripa till våld mot staten.
Talet om försvaret av demokratin är det intressanta. Det är ämnat att göra våldet politiskt korrekt. Med politiskt korrekt avser vi en åsikt eller en handling som opinionsmässigt ligger i tiden och som enbart därför kan antas möta en större förståelse både hos den breda allmänheten men framförallt hos den svenska tyckareliten i massmedia. Den som har allmänt accepterade eller politiskt korrekt syften, i detta fall att protestera mot rasister, kan på detta sätt tillåta sig nästan vilka åtgärder som helst och ändå framställas som stående på det godas sida.
Den 30:e november är perfekt för att tillfredsställa dessa syften. Vad är mer politiskt korrekt än att vara mot överförfriskade och våldsfixerade skinheads som hyllar en kung de inte vet vem det är och som tror sig värna om fosterlandet. Strategin har varit mycket framgångsrik. Det tog flera år innan massmedia slutade med osakliga hyllningar av dessa självutnämnda anti-rasister. Balansen har med åren blivit bättre, men det beskrivs fortfarande förvånande ofta som om dessa våldsamma vänsterelement utför någon slags behjärtansvärd handling.
Den 30:e november 1994 stod vänsterelementen utan motpart. Det fanns inga att försvara demokratin och yttrandefriheten mot. De valde dock att inte gå hem. De formerade sig istället till små grupper som drog in i City och började vandalisera.
På Lilla Nygatan i Gamla Stan ligger en liten frisörfirma där tre tjejer jobbar. De har i korsningen av Lilla Nygatan och Schönfeldts Gränd köpt reklamplats i ett oanvänt skyltfönster. Det tog bara några sekunder, vittnar boende i kvarteret som såg den lilla gruppen av ungdomar som slungade stenen mot skyltfönstret. Stenar som var uppbrutna ur stenlagda vägar och troligtvis var tänkta att använda mot skinheads och polis. Nu fick de istället tjänstgöra som glaskrossare.
Dagen efter fick tjejerna, liksom en lång rad andra småföretagare efter denna händelse, beställa nya fönster. För dem kostade det drygt 2 500 kronor att byta rutan. Detta får affärsidkarna bära själva varje gång det inträffar. Självrisken för denna typ av företagsförsäkringar som är tänkta att täcka denna typ av skador är satt till hela 7 000 kronor.
De krossade rutorna fick inga jätterubriker med bilder i tidningen dagen efter. Det fick däremot betydelse för de tre tjejerna. De tar 230 kronor för en vanlig klippning. Fönsterbytet motsvarar alltså elva klippningar. Räknar man dock bort de fasta kostnader de har för lokaler och förbrukningsmaterial krävs det ännu fler klippningar för att täcka skadan, eftersom kostnaden måste tas från rörelseresultatet. De behövde bokstavligen arbeta i ett par dagar bara för att någon förvirrad yngling i sin påstådda iver att krossa rasismen, satt sig över gällande lagar.
Det är mycket sällan som det återges av massmedia på detta sätt. Det säger något om vilken förvriden bild som etablerats om vem som är svag och vem som är stark i den svenska samhällsdebatten. Massmedia berättar gärna brottslingarnas historia, och förutsätter då att skälen för brottslingen antingen är hedervärda eller att brottslingen själv är offer för andra övergrepp och därför egentligen mest själv är att beklaga. Vi tänker dock oftast bort hans offer. Det möjliggör politiskt korrekt våld och vandalism. Brotten utan synliga offer.
